Sodom och Gomorra

I Sodom och Gomorra, fjärde delen av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt, skingras förlåten kring kärleksskildringarna. Flertalet älskande avslöjas som homosexuella; manliga respektive kvinnliga avkomlingar från Bibelns Sodom och Gomorra. Dubbelkopieringen av humlans pollinering av orkidéen och baron de Charlus kopulerande med västskräddaren Jupien blir nyckeln till många förtäckta sexualsymboler och fetischer: spåret efter snigeln, den skära hagtornsblommen, fontänerna och de ståtliga glaceobeliskerna.

Perspektivet i denna fjärde del har, jämfört med den tredje, skiftat från Guermanteshållet till Méséglisehållet; nu är det borgerlighetens antiaristokratiska konstnärliga kotterier som står i centrum, förevigande i form av madame Verdurins trogna lilla trupp, med läkaren Cottard, historikern Brichot och violinisten Morel i spetsen. Framställningen präglas av berättarens tilltagande illusionslöshet; skönandarna avslöjas som lika stora hycklare som rivalerna i slottssocieteten.