Vaggan

Newts målning var liten och vårtlik.
Den bestod av repor i en svart gummiaktig impasto. Reporna bildade ett slags spindelnät, och jag undrade om det inte kunde vara det klibbiga nätet av mänskliga fåfängligheter som hängts upp att torka en månlös natt.
"God dag", sade jag. "Jag tycker om din målning."
"Kan du se vad den föreställer?"
"Den betyder väl olika saker för varenda en som ser den."
"Det är en vagga - en kattvagga som vi kallar den."
"Aha", sade jag. "Fint. Reporna är snöret, kan jag förstå."
"I kanske hundra tusen år eller mer har vuxna viftat med snörhärvor i ansiktet på sina barn."
"Hm?"
"Inte konstigt att ungar blir galna när de växer opp. En vagga - en kattvagga, som vi säger - är bara ett knippe x mellan händerna på någon och småbarn tittar och tittar på alla dessa x..."
"Och?"
"Ingen katt och ingen vagga."