Klockorna

Det började med att Sheila Webb, stenograf på Cavendish maskinskrivningsbyrå fick order att på givet klockslag bege sig till en viss mrs Pebmarsh för att ta diktamen. Ytterdörren stod öppen, det var bara att stiga på — och i vardagsrummet låg en död man. Ingen kunde identifiera den döde, inte ens mrs Pebmarsh, som dessutom var blind — och hon kunde för övrigt ta på sin ed att hon aldrig hade beställt någon diktamen! Kommissarie Hardcastle stod inför idel gåtor. Vem var den döde? Vem hade ringt och beställt diktamen? Varför fanns det fyra klockor i vardagsrummet, alla ställda på tio minuter över fyra, klockor som bevisligen aldrig förut hade funnits i våningen? Kunde det ligga storpolitiska motiv bakom mordet? Hardcastles gamle vän Colin Lamb, toppman inom säkerhetstjänsten, råkade av en slump bli inblandad i fallet, och det var han som kom på iden att tillkalla Poirot. I Poirots vana händer ordnar de tunna trådarna upp sig till ett urskiljbart mönster, och nedsjunken i sin bekväma länstol kan den lille belgaren till sist nysta upp den trassliga härvan och avslöja en förbryllande mordhistoria. Agatha Christie och Hercule Poirot har båda hunnit ett gott stycke in i pensionsåldern, men ingen skall påstå att det strävsam-ma gamla parets grå celler visar minsta tecken till förslitning.

KLOCKORNA är inte bara sällsynt knepig i sin konstruktion och behagligt överrumplande i sin eleganta och förbluffande upplösning — den har fart och spänst, och man återfinner mitt i alla kusligheterna all denna spinnande trivsamhet som är Agatha Christies särmärke.

Omslag av Per Beckman