Väderkvarnarna

Låt en konstkritiker heta Donald Johansson. Så inleds Arne Sands Väderkvarnarna från 1962 och det är som om hela romanen sedan växer fram ur detta antagande: att en konstkritiker heter Donald Johansson. Hjälten själv står allt mer vanmäktig inför det faktum att allt omkring honom tycks vara frukter av en överhettad inbillning och kanske inte ens hans egen! I sina försök att orientera sig i tillvaron och i den labyrintiska jugendvilla som han kommit för att studera liknar han mest en Don Quijote i sporrsträck mot Kafkas slott.

Arne Sands roman är en av de märkligaste i den svenska efterkrigslitteraturen: lika uppsluppen som förtvivlad, lika dum som intelligent.