Flatland

Den moderna klassikern tankeexperimentromanen Flatland av Edwin A Abbott tar oss med på en resa till det alldeles platta landet, världen med bara två dimensioner.
Varelserna i Flatland är geometriska figurer – streck, trianglar, kvadrater osv, som rör sig på landets yta.
Eftersom allting är alldeles platt och eftersom varelserna har sina ögon precis i nivå med denna platta yta och inte kan höja sig upp över ytan ens en liten aning för att betrakta någonting uppifrån ser allting i Flatland vid en första anblick likadant ut, som anonyma platta streck, som diskreta förtjockningar i själva horisontlinjen. Det är först när man kommer så nära en annan varelse att man kan känna om figuren har hörn som man kan avgöra vilken sorts varelse det är. Har figuren tre hörn, dvs om den är en triangel, är det en arbetare, har den fyra hörn eller fler är figuren av förnämare samhällsklass.
Romanidén verkar kanske först lite banal men när författaren steg för steg börjar förklara vilken vardagsproblematik som råder i Flatland växer den lilla berättelsen strax till en synnerligen intressant tankeövning.
De styrande i Flatland vägrar att lyssna till alla spekulationer om att det skulle kunna existera fler dimensioner än två. Alla som talar om en tredje dimension ställs inför rätta och döms efter en summarisk rättegång till inspärrning. Den stadfästa sanningen är att en värld med tre dimensioner är både teoretiskt och praktiskt omöjlig och att påståenden av sådant slag är nonsens eller galenskap.
Desto större blir överraskningen när Flatland en dag får påhälsning från den tredje dimensionen, från Rumsland – en sfär som passerar genom Flatland. För Flatlands invånare ser det hela fullkomligt obegripligt från ingenstans dyker en punkt upp, punkten växer till en cirkel, en cirkel som blir större och större för att sedan börja krympa igen och till sist försvinna lika oförklarligt som den kom.
Berättaren är en av få av Flatlands invånare som har varit på besök i Rumsland och förstått hur allting hänger ihop. Han har sett Flatland uppifrån. Han har till exempel sett att Flatlands alla låsta utrymmen kan nås uppifrån. Hade han velat hade han kunnat sänka sig ner och stjäla ett inlåst föremål utan att göra åverkan på vare sig väggar eller lås. Han upplevde till sin förvåning att han kunde se rakt in i igenbommade utrymmen som om han var Gud. Men när han återvänder till Flatland är det ingen som förstår vad han talar om.
Edwin A Abbott (1838–1926) var en mångsidig brittisk humanist, rektor för The City of London School, färgstark skolledare, visionär pedagog, därtill präst i anglikanska kyrkan. Han hade för vana att stiga upp tidigt varje morgon för att hinna skriva en stund på sina böcker innan dagens praktiska arbete tog vid. Under sitt långa liv författade han närmare 50 böcker i en rad olika ämnen, bl a en Francis Bacon-biografi, ett verk om Shakespeare, många läroböcker i latin och engelska och ett flertal teologiska avhandlingar.
Den lilla boken Flatland skrev han som en parentes i sitt författarskap, i hast och för sitt höga nöjes skull. Ironiskt nog är det idag den han främst är ihågkommen för.
Boken har samtidigt en bitsk samhällssatirisk sida. Abbott passar på att ge Flatland många likheter med det stockkonservativa engelska etablissemang där knäsatta sanningar sällan ifrågasätts och alla fritänkare bemöts med trött arrogans. Alla är inpiskat medvetna om sin exakta plats i hierarkin, orättvisor ses som ofrånkomliga, alla kuvade förväntas fortsätta kröka rygg i all evighet utan att knysta.
Som rektor och skoldebattör var Abbott pådrivande i frågan om fler utbildningsvägar för flickor. Han var inte rädd för att tala i klartext om könsorättvisorna i det viktorianska samhället. Men i denna bok byter han metod och väljer istället ironin som grepp. Han prickar in många suveräna poänger genom att beskriva kvinnorna i precis sådana ordalag som förfeminismens mest blockerade fiender måste ha använt. Flatlands kvinnor är raka streck, spetsiga och mycket farliga att vidröra och därför omgärdade med strikta regler, vilket är nödvändigt eftersom de "inte har någonting av vikt att säga, och absolut inga hämningar till följd av förnuft, förstånd eller diskretion".
Gång på gång pockar en följdriktig frågeställning på: om vi som läser det här tycker att varelserna i Flatland är löjligt primitiva som inte kan föreställa sig den tredje dimensionen finns det väl goda skäl att anta att vi som lever i tre dimensioner i ett större perspektiv är precis lika löjligt primitiva när vi inte kan föreställa oss en fjärde dimension!
I rena farten tar författaren med oss på ytterligare två resor, till Linjeland – landet med bara en dimension, där allting utspelar sig på en linje, varelserna kan inte passera varandra, all kommunikation består i att man ropar till varandra, och till Punktland – landet utan dimensioner, som bara innehåller en enda punkt, ett enda jag som inte kan röra...