Mãn

”Mamma och jag, vi liknar inte varandra. Hon är kort, och själv är jag lång. Hon är mörkhyad, och själv har jag hy som en fransk docka. Hon har ett hål i vaden, och själv har jag ett hål i hjärtat.”

Mãn är en kvinnas kärleksförklaring till de kvinnor som i tur och ordning födde henne, gav henne mat och uppfostrade henne. Som nyfödd övergavs hon av en tonåring i trädgården till ett buddistiskt tempel som låg högt uppe på en flodbank vid en av Mekongflodens slingrande tentakler. En nunna tog hand om henne och livnärde henne på risvatten och bröstmjölk från en kvinna i området, innan hon lämnade henne vidare till ytterligare en kvinna – som var lärarinna på halvtid och spion på heltid.

Mãn är också en berättelse om snedvriden kärlek, en kärlek som måste tystas ner och aldrig får flöda fritt; en kärlek som inte får präntas in i minnen och historier. Men på en plats långt bortom tropisk hetta, där skira snöflingor sakta singlade ner, fanns en enkel och oförställd kärlek. En vanlig kärlek född ur ett vanligt möte med en vanlig man, något som för henne var mycket ovanligt. Om Ru handlade om att lära sig att överleva, är Mãn ett utforskande av kärleken.

Mãn betyder ”full av lycka” eller ”att det inte finns något mer att längta efter”, eller ”att alla önskningar har gått i uppfyllelse”.